Jag har ju under hela den här tiden grubblat mycket över om jag ska berätta om min ofrivilliga barnlöshet för folk eller inte. Det började med min allra bästa vän. Efter det tog det ett tag men nu har det bara rullat på. Många av mina vänner vet om vår situation och det känns befriande. Vi får mycket mer sällan frågor som: "Är det inte er tur snart?" eller "När ska ni skaffa barn?". Det finns fortfarande personer i min närhet som jag vill ska veta. Exempelvis alla i min familj (just nu vet bara bror), mina kollegor och några fler vänner. Men det kommer när läget är rätt.
Egentligen tror jag att min familj vet redan. De känner mig bättre än jag vill erkänna. Men jag vill ändå att de ska få höra det från mig. På något sätt känns det svårast med dem. Läget dyker aldrig upp eftersom ämnet inte tas upp. Jag tror det är så eftersom de inte vill snoka i något de redan misstänker existerar.
Jag kan åtminstone berätta att det för mig har varit rätt beslut att berätta för de som står mig nära. Jag känner förståelse och stöd. Det är även enklare att dela vardagen tillsammans när man inte bär på en tung hemlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar