inga simmande spermier

Ett spermatest utan simmande spermier kan fortfarande vara ett okej resultat av ett test, eller?

Jag blir galen på allt sånt här!!!

Sambons test var färdignalyserat och hon sa att det såg bra ut men att inga spermier simmade. Men det var ju lugnt eftersom de tydligen simmade ibland eftersom jag blivit gravid. Detta kanske är vanligt, vad vet jag. Någon som vet? (Har inte hunnit googla ännu)

Vill bara lägga mig ner och vakna upp ur denna mardröm. Vill inte låta detta stjäla all min energi men just nu bara gråter jag så fort jag är hemma. Känns som om energin är på väg att ta slut, Blä för det!

Ödet?

För en vecka sedan var min mens försenad. Trots att jag inte skulle ha något större hopp denna månad så gjorde jag ett gravtest. Det visade att jag var gravid. Jag vågade inte vara glad, men ändå är det människans natur att känna glädje i denna stund. På bara några dagar hade jag hunnit inreda gästrummet till en barnkammare och jag hade hunnit tänka på alla vänner som har bebisar nu vars kläder och saker jag kunde ärva. Jag hann även tänka hur perfekt det var med jobbet. Mitt jobb är mycket enklare på våren och sommaren och jag såg framför mig hur jag skulle kunna jobba ända in i juli för att sedan ta semester innan det var dags. Allt var som en dröm. En dröm som jag intalade mig själv skulle kunna ta slut när som helst. Varje gång jag gick på toaletten letade jag spår efter blod på pappret.

I fredags berättade min bästa vän om sin graviditet och jag såg det som om ödet hade sett till att jag hade fått vänta så länge på en graviditet. Av någon anledning var det väl meningen att vi skulle ha barn samtidigt. Två höggravida kossor i sommarhettan. Två utvalda som kunde leka barnvagnsmaffia på stan. Två bästa vänner som kunde hitta stöd i varandra.

Men ödet ville annorlunda. Ödet ville inte riktigt gå min väg. Ödet ville inte behålla detta lilla sesamfrö till barn. Tidigt missfall i vecka 5. Det gör ont även om det är vanligt. Det smärtar trots att jag hade väntat mig detta. Det känns tungt fast det är så tidigt in i en graviditet. Vanliga tjejer skulle väl bara se det som om mensen var en vecka sen eller så, men för mig var det början på något nytt.

Kvinnan på kvinnohälsan där vi får hjälp med våra tester sa att jag åtminstone inte var infertil. Men det trodde jag inte heller. Jag fick ju tidigt missfall på exakt samma sätt för 2,5 år sedan. Efter det har jag inte ens blivit befruktad. Ska jag vara glad för det? Att jag en gång vartannat år får bli befruktad men inte kan fullfölja en graviditet? Kanske ska jag det. Det finns fortfarande hopp.

Ödet ville nog blanda in min mor i allt det här. Det är vad jag tror. Min Mamma och jag skulle ha en hel dag för oss själva i söndags men 2 minuter innan hennes och farsgubbens ankomst kom de där förjävliga stänken. Allt slutade såklart med att Mamma fick trösta. Så nu vet hon allt. Nu kan hon finnas där om jag behöver. Det var det ödet ville.

Jag får glädjas över att ett blivande älsklingsbarn fortfarande växer och gror i min väns livmoder. Det blev inte två busfrön till sensommaren, men det kommer fortfarande en liten goding som säkert kommer behöva mig massor h-n också. Jag tror redan att det är en hon :)

Bebislycka!

Fick igår reda på att min allra bästa vän har blivit gravid. Det känns skönt att kunna känna glädje över detta besked. Jag tror att hon kan ha varit orolig över min reaktion. Det kom som en chock kan jag lugnt säga men jag känner mig väldigt glad för hennes skull. Till sensommaren föds ytterligare ett liv till denna värld.

Jag vet att min vän har varit orolig över sina chanser att bli gravid. Våra desperata försök har ju heller inte lugnat henne. Jag kan berätta att det krävdes ett sprut :) Tänk hur otroligt olika det kan vara. Det är väl även det som är så fantastiskt med livet. Man vet aldrig hur det ska bli.

Jag försöker tänka att allt har en mening. Att det där ödet har en plan. Jag börjar sakta men säkert förstå ödet tror jag. En analys av det kommer vid ett senare tillfälle.

Uppgiven

Just nu börjar jag ge upp hoppet på riktigt. Det har gått två och ett halvt år och ingen graviditet i sikte. Just nu inväntar jag mens och denna gång har jag lovat mig själv att inte bli hoppfull de sista dagarna innan. Den kommer ramla in som ett brev på posten nu på tisdag eller eventuellt onsdag eller torsdag. Alla tecken finns där och ändå lyckas jag alltid hoppas att menssymptomen egentligen är gravidsymptom. Men denna gång tänker jag inte lura mig själv, jag blir för besviken.

Dessutom blir jag hela tiden påmind om allt i varenda j-vla film jag ser på. Alltid handlar det om oönskad barnlöshet, adoption....osv... Give me a break! Jag kollar inte på "Farsan" för att tänka på det här, men så blev det och då slutar det med att jag bloggar.

Jag ber om ursäkt kära bloggvänner men jag behöver bara få spy ur mig allt just idag. Imrogon känns det säkert bättre.

Ibland...

... känns det som om varenda människa på denna jord blir gravida utom just jag...

Livet på Paus

Jag har funderat mycket på mitt liv den senaste tiden. Jag kan inte riktigt komma ifrån känslan att livet står på paus och att ingen riktigt vet när det är dags att trycka på playknappen igen. Det är absolut inte så att jag inte lever, jobbar och har fullt upp utan det är mer känslan av att filmen inte kommer någonstans. Det händer ingenting nytt.

Jag kan tänka mig att fler i min situation känner likadant. Vad händer nu? Kommer vi komma framåt?

Jag har så mycket jag vill med mitt liv. Jag valde den här vägen men undrar hur länge jag ska fortsätta längs den. De stigarna jag valde bort när jag bestämde mig för att försöka bli med barn kan ibland kännas lockande men om jag går dit så känns det som om jag ger upp. Tyvärr utesluter de även varandra så jag kan inte gå tillbaka, inte nu. Jag vill ju det här!

Det känns alltid värre...

... när det är vinterhalvår.

Befrielse

Jag har ju under hela den här tiden grubblat mycket över om jag ska berätta om min ofrivilliga barnlöshet för folk eller inte. Det började med min allra bästa vän. Efter det tog det ett tag men nu har det bara rullat på. Många av mina vänner vet om vår situation och det känns befriande. Vi får mycket mer sällan frågor som: "Är det inte er tur snart?" eller "När ska ni skaffa barn?". Det finns fortfarande personer i min närhet som jag vill ska veta. Exempelvis alla i min familj (just nu vet bara bror), mina kollegor och några fler vänner. Men det kommer när läget är rätt.

Egentligen tror jag att min familj vet redan. De känner mig bättre än jag vill erkänna. Men jag vill ändå att de ska få höra det från mig. På något sätt känns det svårast med dem. Läget dyker aldrig upp eftersom ämnet inte tas upp. Jag tror det är så eftersom de inte vill snoka i något de redan misstänker existerar.

Jag kan åtminstone berätta att det för mig har varit rätt beslut att berätta för de som står mig nära. Jag känner förståelse och stöd. Det är även enklare att dela vardagen tillsammans när man inte bär på en tung hemlighet.

Hjälp på väg

Eftersom kvinnan som har hand om infertilitetsgrejer i kommunen ville ge oss en morot att kämpa vidare med viktnedgången så ska vi få göra första steget i en utredning. Spermaprov och hormonprov. Det känns skönt att få ta ett steg mot allt det där läskiga. Dock vill jag så gärna göra ett ultraljud av min livmoder då jag tror att den inte är allt för sammarbetsvillig. Menmen, något är bättre än inget.

Viktnedgången...

Om det fortfarande är någon som följer min dåligt uppdaterade blogg så kan jag meddela att jag nu har gått ner lite mer än 12 kilo i vikt. Det innebär att jag har 18 kilo kvar tills vi kan få hjälp med behandlingar.

Jag funderar dock på att betala pengar för att få en utredning på någon privat klinik. Behandlingarna kan vänta med jag kan inte vänta på att få besked på om jag fungerar normalt. Har ju en fixidé att det är min livmoder som inte vill vara med i matchen. Någon som har något tips på en bra klinik? Vi har haft kontakt med några i Stockholm. Hur lång tid tar en utredning? Görs allt under ett besök? Hur fungerar det?

Hopp

Jag har inte varit inne på bloggen på jättelänge. Samtidigt som jag får mycket hjälp av att skriva och massor av stöd av att läsa andras bloggar, så blir jag nerstämd. Jag vill inte tänka så mycket på det här mer. Jag försöker glömma och riktar in mig mer på allt annat, som att festa, resa, umgås med vänner och leva som vilken 20-åring som helst. Problemet är att jag är 30 år och längtar efter en egen familj.

Idag tog jag mig tiden. Jag gick in och läste på andras bloggar. Av de 3 bloggar jag följer så var två av skribenterna gravida. Hur kan det inte ge mig hopp? Nu behöver jag bara få upp lusten igen så kanske det är min tur nästa gång. Har ju väntat i 2 år och 4 månader nu...

tid att känna

Nu har jag semester. Nu har jag tid att känna. Det jag under några månader har lyckats tränga undan (vet inte om det är med flit) har lyckats komma tillbaka. Den STORA längtan efter barn. Igår kom mensen på besök och jag var på dåligt humör hela dagen. Trodde det berodde på PMS och andra saker men det visade sig i slutändan att allt suger utan barn.

När jag blir arg/ledsen så spyr jag galla över allt och tillslut kom det tillbaka. Oron, ilskan och förtvivlan. VARFÖR KAN JAG INTE BLI MED BARN!? Varför händer ingenting. Jag går ner i vikt, jag slappnar av och tänker inte på det, men ändå, NADA. Jag kommer bli barnlös.

Det är inte samma sak utan barn. Det är inte lika kul med kolmården, skara sommarland...osv... Jag vill göra det med mina barn nu. Jag vill ha en familj med min sambo. Jag vill ha hela paketet.

Aj

Idag när jag var på jakt efter en doppresent var jag inne i en liten fin butik som sålde barn och bebissaker. Det snörpte till i magen och jag ville bara stå där inne i butiken och gråta. Idag kom det över mig igen :(

oro...

Jag är orolig!

Jag var inställd på att jag skulle bli Mamma för ett år sen. Jag skulle vara Mamma nu. Fast jag har försökt att inte planera kring det så finns det där ändå. Vårt liv skulle se så annorlunda ut. Vi skulle ha en familj.

Jag är en otrolig känslomänniska som i mångt och mycket är otroligt skeptisk. Det tog lång tid för mig att inse att jag ville bli Mamma, och när jag väl bestämt mig kunde jag knappt vänta en sekund till. Nu är jag skeptisk igen. Vilka är vi utan ett barn? Vad vill jag göra med mitt liv då? Jag bara tänker, grubblar och analyserar hela mig. Jag orkar inge mer! Det oroar mig...

Det blir inga barn gjorda...

... men det blir en hel del träning och viktväkteri. Så snart blir det även barn gjorda. Eller vad tror ni?

Drömmar

Jag vill börja med att berätta varför jag inte har skrivit på länge. Det är nämligen så att jag har så ofantligt mycket att göra på jobbet, det tar i princip upp alla min vakna tid. Men det har också med annat att göra. Jag vill inte skriva i bloggen varje dag. Jag blev nästan beroende och förutom att blogga läste jag andra bloggar om barnlöshet varje dag. Jag var tvungen att begränsa allt det här till någon gång då och då. Jag blir så himla ledsen annars. För både min och andras skull.

Nu till mina drömmar:

Nu pratar vi drömmar jag har på natten, inte dagdrömmar eller framtidsdrömmar.

Natten till igår drömde jag att vi hade gjort en utredning. Det visade sig att det var min sambos spermier som inte fungerade som de skulle. Det var en lättnad för mig att veta att det var kört och att vi nu kunde börja se över alternativen mer seriöst. Men i drömmen blev sambon helt till sig. Han skulle göra slut med mig för att ge mig chansen att få biologiska barn...osv... Antar att det skulle kunna se ut så i verkligheten också. Jag hoppas dock att vi aldrig hamnar där.

I natt drömde jag att vi födde barn. Jag drömde bara om en förlossning, ingenting om själva graviditeten. Jag födde barn och förlossningen kändes "normal". När bebisen kommer ut försvinner hela personalstyrkan iväg med vår bebis utan att vi får se vår guldklimp. Panik är känslan vi känner. Efter en stund kommer de tillbaka med en jätteklump. En megastor bebis som ser ut som en gammal man i ansiktet. Tydligen är vår bebis inte som andra bebisar och mitt i all lycka är vi bara totalt förvirrade.

Varför drömmer jag alla dessa drömmar just nu?

Semester

Snart är det sommar! Åååhhh vad jag längtar efter att slippa ha massor av kläder på mig. Jag längtar efter sol, värme, bad och semester.

Det är så skönt att längta efter något annat än en bebis. Jag ser fram emot att fylla 30 år. Det ska bli skoj! Jag tänker festa till ordentligt. Det hade jag ju inte kunnat göra om jag var med barn!

På något sätt har det verkligen funkat att släppa pressen och ta ett beslut om att ta upp kampen efter ett eget barn efter sommaren. Nu längtar jag efter andra saker. Fantastiskt!

Självklart skulle den ultimata 30-årspresenten vara en graviditet, men just nu går jag inte under utan. Inte idag i varje fall :)

Kärlek

Jag känner mycket kärlek just nu!

I helgen har jag och sambon haft mycket tid att prata. Det har varit fantastiskt! Vi har verkligen legat i sängen och bara pratat. Mest har vi nog pratat gamla minnen från i början av vårt förhållande. Vad vi tänkte, hur vi kände och vad som var jobbigt. Som vanligt är det jag som minns mest :) Men när samtalet igång visar det sig att karln faktiskt också minns.

Såna här stunder och dagar gör mig alldeles nykär. Vad fantastiskt det är att just vi fann varandra. Jag är så himla glad över att ha honom i mitt liv.

Senare på kvällen ringde även en av mina vänner. Som vanligt kommer man in på samtal kring alla som fått barn, alla som är gravida och alla som har bebisar. Jag tog tillfället i akt och berättade för henne om vår resa. Om hon blev chockad så lyckades hon hålla det inom sig. Hörde till en början av mitt bekännande att hon var beredd på något mer positivt, men så blev det inte. Hon lät så där lite förhoppningsfull. Kanske trodde hon att jag skulle bekänna en graviditet?

Efter ännu ett "bekännande" känns det skönt. Jag lever inte i en hemlighet längre.

Utredning

Jag och sambon har pratat om det här med utredning. Både han och jag vill gärna veta så fort som möjligt ifall vi ens kan bli med barn. Vi har kollat upp lite privata kliniker som gör utredningar. Nu är frågan ifall de gör utredningar trots övervikt. Utredningen behöver ju inte leda till en behandling. Behandlingen vill jag inte påbörja förrän jag är normalviktig. Om nu ens en behandling skulle vara aktuell.

Det kostar runt 3500-4500 kronor. Är det värt det? Eller ska man bara vänta och låta det gå nått år till innan man får svar?

Det som är aktuellt nu är att sambon mailar de olika klinikerna och frågar om en utredningen ens är att fundera på i vårt fall. Vi får se när han tar tag i saken och skickar iväg ett mail. Jag vill gärna att han gör det. Jag tror det är på grund av att jag vill att han ska vara lika delaktig som jag. Att det inte bara är mina beslut utan att vi gör det tillsammans. Ett bevis på engagemang tror jag.

viktnedgångens negativa effekter

Som de flesta av mina bloggläsare vet så måste jag gå ner x antal kilo i vikt för att kunna få hjälp med utredning och eventuella behandlingar.

Jag har nu gått ner 10 % av det jag måste. Heja mig!

Redan har mina bröst börjat tunnas ut. De är fortfarande stora men fylligheten är inte densamma. De känns liksom lite tomma. Även sambon märkte skillnaden idag och skrattade lite rått... Varför han nu ska skratta åt detta faktum? Jag är lite nervös över var detta ska sluta någonstans. De blir väl två tomma skinnpåsar utan innehåll när detta är färdigt.

Välmående

Jag har mått riktigt bra denna vecka, och då ur ett "Jag är så deppig för att jag aldrig blir med barn perspektiv". Förkylningen som alla verkar dras med verkar aldrig ge sig och jobbet håller mig sysselsatt den största delen av min vakna tid. Men förutom det så mår jag bra.

På något vis skriver jag inte i bloggen då jag har något positivt att berätta. Bloggen har blivit min klagomur kring barnlösheten. Därför har det blivit dåligt med inlägg nu i några dagar. Jag har nämligen inget att gnälla över.

Det känns lite som om jag inte orkar bry mig just nu. Det är skönt med perioder då jag inte behöver älta detta med mig själv hela tiden. Det gör att jag mår bra. Kan det vara det vackra vårvädret som sprider lite glädje måntro?

Sanningen

Nu har jag äntligen kommit ut ur garderoben!

Igår berättade jag för min allra bästa vän. Precis som jag trott hade hon förstått att vi försöker bli med barn. Men att det hade pågått så länge och allt annat runt omkring chockerade henne nog lite.

Det känns så skönt att ha berättat för någon och nu vet hon vad jag går igenom. Det känns faktiskt riktigt bra att ha hennes stöd och ha någon annan än min sambo att prata med om jag behöver.

Just för tillfället känns det inte som om jag behöver prata så mycket om det. De senaste dagarna har jag inte tänkt på det precis hela tiden. I och med att sommaren är runt hörnet får man även andra saker att se fram emot och tänka på.

Det kommer nog bli så att jag nu kommer berätta för några fler och inte hålla detta så hemligt längre. Men att berätta så ingående kring våra problem vill jag nog inte göra för fler än min bästa vän och kanske min mor.

Tack för råden jag fått att berätta för någon! Det känns lite lättare nu. :)

Adoption

Den senaste tiden har jag funderat mycket på adoption. Jag funderar mest men har kollat lite på internet vad det innebär. Hur lång tid det tar och vad det kostar.

Jag vill verkligen adoptera om jag inte kan bli gravid naturligt. Det som är så tråkigt är att jag antagligen kommer bli en gammal tant innan jag får mitt efterlängtade barn om så skulle vara fallet. Jag vill inte vänta flera år. Jag vill ha barn nu!

En annan fundering som dyker upp i huvudet på mig är varför adoption bara känns aktuellt ifall det inte blir en graviditet. Jag vill ju ha fler barn och varför skulle jag inte kunna adoptera ett och sen kanske få ett biologiskt också? Både skulle vara precis lika älskade.

Många tankar blir det och det värsta av allt är att jag börjar få åldersångest. Den kommer liksom krypande och hånar mig. Varför kunde jag inte ta tag i vikten för flera år sedan så att jag kunde få hjälp nu? Dumma mig! Men det handlar faktiskt om att jag trivs som jag är. Jag är snygg, jag är hälsosam och vikten har aldrig tidigare begränsat mig varken mentalt eller fysisk.

Hoppet lever vidare

Just för tillfället har vi lagt ner verkstan. Det blir inget kissa på ägglossningsstickor eller planera för graviditet på ett tag. Kanske upptar vi det hela efter sommarledigheten men nu ska vi fokusera på bara oss själva.

Jag ska fortsätta med min kamp mot fettet i kroppen. Jag ska dricka några glas vin på helgen och jag ska vara en bättre flickvän.

Men kära vänner, hoppet är inte borta för det. Efter semestern drar vi igång igen och man KAN ju faktiskt bli gravid genom att bara ligga med varandra när man känner för det. Eller?

bebissjuk

Jag kallar mig ju bebissjuk här på bloggen och detta därför att jag känner mig bebissjuk. Med detta menar jag hur jag nästan är sjukligt sugen på ett barn. Jag har aldrig tidigare luktat på varenda skalligt bebishuvud som hamnar i min famn. Jag har heller aldrig funderat över vilken förskola mina barn ska få börja på. Aldrig tidigare har jag gråtit varenda gång det står klart för mig att det inte blev ngn bebis denna månad heller...

Men nu gör jag det. Jag sniffar, jag planerar och jag gråter som aldrig förr...

" Känner mig bara så jävla tom ibland."

Lasse Lindh

Det jag allra helst vill slippa är snart på ingång

Nu är den snart här. Mensen! :(

Varje gång precis innan mens känner jag alltid en gnutta hopp. Brösten ömmar, det gör lite ont i svanken och om jag inte misstar mig så mår jag ibland illa på morgonen. Det kanske bara är fantasier. Men jag tycker att Menssymptom är väldigt lika graviditetssymptom. Har jag fel?

Slitningar

Just nu är allt svårt. Det är slitningar i mig. Min relation till min sambo blir lidande.

Jag funderar över livet. Vilket liv jag vill leva och var jag är på väg. Är det här rätt väg?

Tiden går. Det blir inga barn och här står vi två och trampar. Vad har vi kvar? Var är vi på väg nu när det inte verkar bli en bebis? Som ni märker är det många frågetecken. Det är jag som tvekar över vårt förhållande. Inte för att det inte är bra, utan för att det börjar kännas tråkigt. Vi hade framtidsvisioner som inte verkar uppfyllas och nu är jag bara nere i en svacka.

Jag tror att det sliter på ett förhållande att gå igenom en sådan här sak. Det gäller att vara starka och stötta varandra. Jag älskar min sambo så otroligt mycket men jag orkar inte vara stark. Jag vill att det ska leda till någonting. Att vi går framåt och kommer någonstans.

Besvikelse

Idag var jag och vägde mig på viktväktarna. Resultatet var inte som önskat. Bara - 0,2 kilo! Vad är det procentuellt av vad jag måste gå ner för att kunna bli gravid alternativt få hjälp? Orkar inte ens räkna...

Jag blev så besviken och sorgsen efter mötet. Kom hem till min sambo och bara grät och grät. Stackarn, han har det inte lätt ibland.

Usch... Orkar inte skriva mer. Vill bara krypa ner under filten och släppa den här känslan.

Efter viss betänketid...

...har jag kommit fram till detta:

Skillnaden på sexlivet:

Innan barnverkstaden: Sexet var spontant, fritt och härligt. Det handlade BARA om att njuta. Det var varierande och bra.

Under barnverkstaden: Sexet är mer förutbestämt, det gäller ju att pricka ägglossningen. Det finns mer än bara njuta i huvudet. Det är fortfarande bra men det är oftare missionären med det obligatoriska liggastillandet efteråt, kanske onödigt och dumt men vi vill ju inte riskera att spermierna åker ut. Detta leder till att det är mer tidskrävande. Det är fortfarande bra om än inte lika spännande. Samtidigt kan väl sex som kanske leder till ett barn vara det finaste och mest spännande som finns? Det är kärlek!

Bra sex?

Jag funderar lite över processen att bli gravid. Det krävs en kvinna och en man. Det krävs ett samlag (i de flesta fall många fler än ett) och sen ska det bli ett barn.

Innan man skulle skaffa barn hade man ändå samlag. Fast med skydd, i mitt fall p-piller.

När är sexet bäst? När man har det bara för att det är skönt eller när man har det för att skapa ett liv? Det måste jag fundera lite mer på innan jag svarar. Nytt inlägg om ämnet kommer vid ett senare tillfälle.

Svar

Det finns så många människor som har svårt att bli med barn. Jag läser lite på alla bloggar och ser vilket helvete folk går igenom. Det är så att man nästan inte kan ta in allt. Varför får inte alla människor bli med barn när de själva vill?

OM det skulle vara vikten som ställer till det för mig så skäms jag nästan över att jag klagar. Det är ju i så fall självförvållat. Men jag kan inte sluta tro att det kanske beror på något annat. Jag kan inte rå för att jag tycker att det är orättvist ändå.

Förlåt alla ni som genomgår alla tusen behandlingar utan resultat! Jag förstår att ni har det värre.

Jag önskar bara att jag kunde få ett svar: "Det är inget fel alls på dig/er, gå bara ner i vikt så löser det sig" eller "Även om du kämpar med vikten vareviga dag tills du fyller 31 så kommer det inte hände, du/ni är inte fertila".

Ifall det vore det sistnämnda kunde vi ta tag i en eventuell adoption då det är enorma vänteköer till att adoptera. Även om det vore ett slag under bältet skulle vi veta vad vi har att handskas med och vad vi måste bearbeta.

Är livet enklare när man vet? Jag är osäker men jag vill ändå ha svar...

Känslig

Just nu, just idag är jag så känslig. Jag bara gråter över minsta lilla. Varför är man så? Är det hormonerna som ställer till det? Jag bara gråter och gråter. Får ont i huvudet av allt gråtande.

Önskar jag kunde strunta i alla små och stora saker som får mig att känna så här men det går inte. Funderade ett tag på att pallra mig till gymmet men de lär ju tro att jag har knarkat med mina blodsprängda ögon.

Idag ledsen, Imorgon glad? Det tror jag absolut!

Viktnedgång

Nu har jag bestämt mig!

Det blir viktväktarna. Jag ska på min första invägning ikväll. Jag har senaste veckan lyckats gå ner 1,5 kilo på egen hand och hoppas att viktväktarna nu ska hjälpa mig med resterande 28,5. Alltså kommer jag varje onsdag stå framför den fruktade vågen och känna pulsen slå. Mest av förväntan, inte nervositet. Nu äntligen! Nu ska jag inte tycka synd om mig själv och tröstäta var och varannan kväll. Nu ska jag ta tag i min kropp och få den fruktbar! :)

Lycka!

Jag funderar mycket över livet i dessa tider. Vad är egentligen lycka? Behöver jag vara olycklig för att jag inte har det jag mest av allt önskar mig, ett barn?

Jag känner mig stund tals olycklig men samtidigt har jag så mycket att vara lycklig över.

Framförallt har jag en sambo som jag älskar. En sambo som älskar mig. En sambo som jag VILL ha barn med.

Jag har även ett jobb jag trivs med. Kollegor som jag aldrig skulle vilja byta ut. Hyggliga arbetstider. Även om jag är här idag, sex på morgonen :)

Jag kommer även få ett barn. Spontant, konstgjort eller genom adoption. Frågan är bara när. Jag får helt enkelt säga åt mig själv att inte ha så förbannat bråttom. Stressa ner kära du! Your time will come!

Orättvist....

Ibland känns det bara orättvist. Ibland känns det bara logiskt.

Det är så svårt att förklara...

Idag känner jag mig sur. Varför kan inte jag få bli Mamma? Ja okej, jag väger för mycket men jag är inte fet. Jag har alltid tränat. Jag har inte den klassiska "äppelformen" på min mage och jag rör mig massor. Jag är aktiv, positiv och jag skulle bli en alldeles underbar Mamma. Varför får inte jag bli gravid? Varför får feta, sura, hemmahängande, arbetslösa utan motivation att någonsin arbeta i hela sitt liv, idiotiska människor bli med barn? Jag kommer aldrig få barn!

Igår kände jag mig glad. Jag förstod. Vissa måste prövas. Vissa måste kämpa. Just nu är det jag. Jag kommer vinna! På köpet får jag gå ner i vikt och ha en hälsosam graviditet. Jag kommer få ett friskt barn!

Lycklig

Det hjälper att blogga!

Jag mår mycket bättre och känner för tillfället en stark tro på framtiden. :)

Känner att jag skulle piffa min sida lite så att den också blir lite gladare, men förstår inte hur man gör. Kan verkligen ingenting om sådant. Hjälp någon?

Ägglossning

Nu är det dags igen. Ngn gång inom 48 timmar kommer jag att ha ägglossning. Min ägglossning är väldigt regelbunden. Det känns skönt att jag har ägglossning. Det är ju en av anledningarna till varför överviktiga kvinnor har svårt att bli gravida. För att de inte har ägglossning. Men det har jag!

Varje månad är det samma visa... Ägglossningen kommer, sexet är underbart och förhoppningarna skjuter i höjden. Sen kommer den där känslan innan mens. Ömma tuttar, ont i svanken... Ja, allt som gör att man tror att man är gravid. Men nehej! Där kom mensen. Varför deppa? Jag borde ju vara rustad för detta, men jag kan inte låta bli att hoppas.

En annan anledning att överviktiga har svårt att bli gravida är för att de enklare får tidigt missfall. Det har jag fått en gång på 2 år. Inte mer. Jag lovar er, jag håller koll. Min mens är exakt regelbunden. Precis på datum och stickor ger aldrig av sig ett plus innan mens. Kan det ändå vara tidigt missfall?

Är det då dumt av mig att tro att en viktnedgång kanske inte hjälper? Min ägglossning funkar och jag mår bra. Riktigt bra. Är aktiv, äter hälsosamt och mår bra. Skräcken vore ju att viktnedgång inte fungerar. Det vore ju det enklaste om det var det det hängde på.

Bebislycka!

Idag fick jag reda på att min vän är med barn! Första bebisen :)

Hela två månader tog det för dem att bli gravida. Det känns underbart att jag är äkta glad för deras skull. Tänk om alla fick lov att vänta flera år på det där önskade plusset, hur deprimerad skulle inte världen vara då?

Älskade, älskade du! Ni är lyckligt lottade och jag önskar verkligen att allt går vägen för er. Bebisar luktar ju så gott! :)

Tack alla ni som delar med er.

Det här med att blogga kan lätt bli beroendeframkallande. Tur att jag har ett jobb som tillåter korta pauser framför datorn.

Det är skönt att sitta framför skärmen och drömma sig bort, dela med sig och inse att jag inte är ensam med mitt problem. Tack alla andra som delar med sig i sina bloggar. Att ni är så öppna med er barnlöshet hjälper mig otroligt mycket och jag känner mig stärkt.

Idag kommer promenaden till tunnelbanan kännas så mycket enklare tack vare er. Kanske ska jag hem och ta hand om min sambo och bara njuta?

Hur styr jag min tanke?

När man väl har börjat tänka på det finns det överallt.

Så fort vi bestämde oss för att bli med barn så såg man de överallt. De härliga putiga magarna, de lyckliga föräldrarna, barnvagnarna och de skrattande familjerna.

När man nu funderar över problemen med att bli med barn så ser man det överallt. I privatlivet, i filmer, på tv, i tidningar, på internet, på jobbet... Ja, överallt! Helt plötsligt känns det som om alla har svårt att bli med barn (förutom alla man känner så klart). Det pratas adoption, provrörsbefrukting och problemen det medför i samlivet.

Det måste ju vara hjärnan som registrerar det man bearbetar helt enkelt. Hur kan man lura hjärnan? Hur kan jag sluta tänka på det här hela tiden? Hur flyr jag? Hur ska jag kunna vara lika lycklig som innan den här karusellen startade?

Prata öppet om ofrivillig barnlöshet?

Nu när snart två år har gått så frågar jag mig själv varför jag inte har berättat ngt om vår kamp för våra närstående. Jag skulle behöva prata med min bästa vän om detta nu. Jag skulle önska att alla inte frågade hela tiden om det inte är vår tur snart. Om det inte är dags att skaffa smått.

Men nu sitter vi här ensamma. Vi har ljugit alla rakt upp i ansiktet i två års tid. Vi har skyllt på det ena efter det andra. Vi ska vänta därför att...

Hur berättar man utan att folk ska tycka så j--vla synd om en?

Dags att ta tag i saken

Dags att ta tag i saken

I juni 2008 slutade jag med mina p-piller. Jag och min sambo tänkte att blir det så blir det.

Ett år och ett tidigt missfall senare kändes det inte riktigt lika okomplicerat. Det blev mer regelbundna samlag. Allt från varannan dag till var tredje dag. Inte heller det gav resultat. Dags att börja med ägglossningsstickor. Nu blev det verkligen till att ligga på bestämda dagar. Kändes dock bättre än väntat och förhoppningarna sköt iväg igen. Men inte heller dessa månader gav resultat.

Under hela denna process har vi båda mått dåligt vilket har bidragit till en stor viktuppgång. Varje månad när det röda sörjan gör sig påmind bryter jag ihop. Motivationen till allt liksom försvinner.

Just nu, just idag gjorde vi det. Vi ringde till den kvinna som arbetar med fertilitet i kommunen. Kanske kunde vi kolla upp om apparaten fungerade? Men svaret var så klar NEJ! Jag måste först gå ner 30 kilo i vikt. 30 kilo! Självklart förstår jag men ändå, det gör man inte på en pisskvart. Jag hade nog inbillat mig att man hade rätt att kolla upp spermier, ägg och allt annat trots övervikt för att sen vara tvungen att gå ner inför eventuella behandlingar.

Hur går jag ner 30 kilo snabbt som attans? Tiden rinner iväg. Lusten är som bortblåst och här ligger jag ihopkrypen i soffan och känner mig hjälplös. Självklart ger jag inte upp. Självklart ska jag ta tag i min kropp. Viktväktarna nästa! Men ändå, jag vill ju veta att allt fungerar som det ska för då har jag något att arbeta för.