Semester

Snart är det sommar! Åååhhh vad jag längtar efter att slippa ha massor av kläder på mig. Jag längtar efter sol, värme, bad och semester.

Det är så skönt att längta efter något annat än en bebis. Jag ser fram emot att fylla 30 år. Det ska bli skoj! Jag tänker festa till ordentligt. Det hade jag ju inte kunnat göra om jag var med barn!

På något sätt har det verkligen funkat att släppa pressen och ta ett beslut om att ta upp kampen efter ett eget barn efter sommaren. Nu längtar jag efter andra saker. Fantastiskt!

Självklart skulle den ultimata 30-årspresenten vara en graviditet, men just nu går jag inte under utan. Inte idag i varje fall :)

Kärlek

Jag känner mycket kärlek just nu!

I helgen har jag och sambon haft mycket tid att prata. Det har varit fantastiskt! Vi har verkligen legat i sängen och bara pratat. Mest har vi nog pratat gamla minnen från i början av vårt förhållande. Vad vi tänkte, hur vi kände och vad som var jobbigt. Som vanligt är det jag som minns mest :) Men när samtalet igång visar det sig att karln faktiskt också minns.

Såna här stunder och dagar gör mig alldeles nykär. Vad fantastiskt det är att just vi fann varandra. Jag är så himla glad över att ha honom i mitt liv.

Senare på kvällen ringde även en av mina vänner. Som vanligt kommer man in på samtal kring alla som fått barn, alla som är gravida och alla som har bebisar. Jag tog tillfället i akt och berättade för henne om vår resa. Om hon blev chockad så lyckades hon hålla det inom sig. Hörde till en början av mitt bekännande att hon var beredd på något mer positivt, men så blev det inte. Hon lät så där lite förhoppningsfull. Kanske trodde hon att jag skulle bekänna en graviditet?

Efter ännu ett "bekännande" känns det skönt. Jag lever inte i en hemlighet längre.

Utredning

Jag och sambon har pratat om det här med utredning. Både han och jag vill gärna veta så fort som möjligt ifall vi ens kan bli med barn. Vi har kollat upp lite privata kliniker som gör utredningar. Nu är frågan ifall de gör utredningar trots övervikt. Utredningen behöver ju inte leda till en behandling. Behandlingen vill jag inte påbörja förrän jag är normalviktig. Om nu ens en behandling skulle vara aktuell.

Det kostar runt 3500-4500 kronor. Är det värt det? Eller ska man bara vänta och låta det gå nått år till innan man får svar?

Det som är aktuellt nu är att sambon mailar de olika klinikerna och frågar om en utredningen ens är att fundera på i vårt fall. Vi får se när han tar tag i saken och skickar iväg ett mail. Jag vill gärna att han gör det. Jag tror det är på grund av att jag vill att han ska vara lika delaktig som jag. Att det inte bara är mina beslut utan att vi gör det tillsammans. Ett bevis på engagemang tror jag.

viktnedgångens negativa effekter

Som de flesta av mina bloggläsare vet så måste jag gå ner x antal kilo i vikt för att kunna få hjälp med utredning och eventuella behandlingar.

Jag har nu gått ner 10 % av det jag måste. Heja mig!

Redan har mina bröst börjat tunnas ut. De är fortfarande stora men fylligheten är inte densamma. De känns liksom lite tomma. Även sambon märkte skillnaden idag och skrattade lite rått... Varför han nu ska skratta åt detta faktum? Jag är lite nervös över var detta ska sluta någonstans. De blir väl två tomma skinnpåsar utan innehåll när detta är färdigt.

Välmående

Jag har mått riktigt bra denna vecka, och då ur ett "Jag är så deppig för att jag aldrig blir med barn perspektiv". Förkylningen som alla verkar dras med verkar aldrig ge sig och jobbet håller mig sysselsatt den största delen av min vakna tid. Men förutom det så mår jag bra.

På något vis skriver jag inte i bloggen då jag har något positivt att berätta. Bloggen har blivit min klagomur kring barnlösheten. Därför har det blivit dåligt med inlägg nu i några dagar. Jag har nämligen inget att gnälla över.

Det känns lite som om jag inte orkar bry mig just nu. Det är skönt med perioder då jag inte behöver älta detta med mig själv hela tiden. Det gör att jag mår bra. Kan det vara det vackra vårvädret som sprider lite glädje måntro?

Sanningen

Nu har jag äntligen kommit ut ur garderoben!

Igår berättade jag för min allra bästa vän. Precis som jag trott hade hon förstått att vi försöker bli med barn. Men att det hade pågått så länge och allt annat runt omkring chockerade henne nog lite.

Det känns så skönt att ha berättat för någon och nu vet hon vad jag går igenom. Det känns faktiskt riktigt bra att ha hennes stöd och ha någon annan än min sambo att prata med om jag behöver.

Just för tillfället känns det inte som om jag behöver prata så mycket om det. De senaste dagarna har jag inte tänkt på det precis hela tiden. I och med att sommaren är runt hörnet får man även andra saker att se fram emot och tänka på.

Det kommer nog bli så att jag nu kommer berätta för några fler och inte hålla detta så hemligt längre. Men att berätta så ingående kring våra problem vill jag nog inte göra för fler än min bästa vän och kanske min mor.

Tack för råden jag fått att berätta för någon! Det känns lite lättare nu. :)

Adoption

Den senaste tiden har jag funderat mycket på adoption. Jag funderar mest men har kollat lite på internet vad det innebär. Hur lång tid det tar och vad det kostar.

Jag vill verkligen adoptera om jag inte kan bli gravid naturligt. Det som är så tråkigt är att jag antagligen kommer bli en gammal tant innan jag får mitt efterlängtade barn om så skulle vara fallet. Jag vill inte vänta flera år. Jag vill ha barn nu!

En annan fundering som dyker upp i huvudet på mig är varför adoption bara känns aktuellt ifall det inte blir en graviditet. Jag vill ju ha fler barn och varför skulle jag inte kunna adoptera ett och sen kanske få ett biologiskt också? Både skulle vara precis lika älskade.

Många tankar blir det och det värsta av allt är att jag börjar få åldersångest. Den kommer liksom krypande och hånar mig. Varför kunde jag inte ta tag i vikten för flera år sedan så att jag kunde få hjälp nu? Dumma mig! Men det handlar faktiskt om att jag trivs som jag är. Jag är snygg, jag är hälsosam och vikten har aldrig tidigare begränsat mig varken mentalt eller fysisk.

Hoppet lever vidare

Just för tillfället har vi lagt ner verkstan. Det blir inget kissa på ägglossningsstickor eller planera för graviditet på ett tag. Kanske upptar vi det hela efter sommarledigheten men nu ska vi fokusera på bara oss själva.

Jag ska fortsätta med min kamp mot fettet i kroppen. Jag ska dricka några glas vin på helgen och jag ska vara en bättre flickvän.

Men kära vänner, hoppet är inte borta för det. Efter semestern drar vi igång igen och man KAN ju faktiskt bli gravid genom att bara ligga med varandra när man känner för det. Eller?

bebissjuk

Jag kallar mig ju bebissjuk här på bloggen och detta därför att jag känner mig bebissjuk. Med detta menar jag hur jag nästan är sjukligt sugen på ett barn. Jag har aldrig tidigare luktat på varenda skalligt bebishuvud som hamnar i min famn. Jag har heller aldrig funderat över vilken förskola mina barn ska få börja på. Aldrig tidigare har jag gråtit varenda gång det står klart för mig att det inte blev ngn bebis denna månad heller...

Men nu gör jag det. Jag sniffar, jag planerar och jag gråter som aldrig förr...

" Känner mig bara så jävla tom ibland."

Lasse Lindh

Det jag allra helst vill slippa är snart på ingång

Nu är den snart här. Mensen! :(

Varje gång precis innan mens känner jag alltid en gnutta hopp. Brösten ömmar, det gör lite ont i svanken och om jag inte misstar mig så mår jag ibland illa på morgonen. Det kanske bara är fantasier. Men jag tycker att Menssymptom är väldigt lika graviditetssymptom. Har jag fel?

Slitningar

Just nu är allt svårt. Det är slitningar i mig. Min relation till min sambo blir lidande.

Jag funderar över livet. Vilket liv jag vill leva och var jag är på väg. Är det här rätt väg?

Tiden går. Det blir inga barn och här står vi två och trampar. Vad har vi kvar? Var är vi på väg nu när det inte verkar bli en bebis? Som ni märker är det många frågetecken. Det är jag som tvekar över vårt förhållande. Inte för att det inte är bra, utan för att det börjar kännas tråkigt. Vi hade framtidsvisioner som inte verkar uppfyllas och nu är jag bara nere i en svacka.

Jag tror att det sliter på ett förhållande att gå igenom en sådan här sak. Det gäller att vara starka och stötta varandra. Jag älskar min sambo så otroligt mycket men jag orkar inte vara stark. Jag vill att det ska leda till någonting. Att vi går framåt och kommer någonstans.