Besvikelse

Idag var jag och vägde mig på viktväktarna. Resultatet var inte som önskat. Bara - 0,2 kilo! Vad är det procentuellt av vad jag måste gå ner för att kunna bli gravid alternativt få hjälp? Orkar inte ens räkna...

Jag blev så besviken och sorgsen efter mötet. Kom hem till min sambo och bara grät och grät. Stackarn, han har det inte lätt ibland.

Usch... Orkar inte skriva mer. Vill bara krypa ner under filten och släppa den här känslan.

Efter viss betänketid...

...har jag kommit fram till detta:

Skillnaden på sexlivet:

Innan barnverkstaden: Sexet var spontant, fritt och härligt. Det handlade BARA om att njuta. Det var varierande och bra.

Under barnverkstaden: Sexet är mer förutbestämt, det gäller ju att pricka ägglossningen. Det finns mer än bara njuta i huvudet. Det är fortfarande bra men det är oftare missionären med det obligatoriska liggastillandet efteråt, kanske onödigt och dumt men vi vill ju inte riskera att spermierna åker ut. Detta leder till att det är mer tidskrävande. Det är fortfarande bra om än inte lika spännande. Samtidigt kan väl sex som kanske leder till ett barn vara det finaste och mest spännande som finns? Det är kärlek!

Bra sex?

Jag funderar lite över processen att bli gravid. Det krävs en kvinna och en man. Det krävs ett samlag (i de flesta fall många fler än ett) och sen ska det bli ett barn.

Innan man skulle skaffa barn hade man ändå samlag. Fast med skydd, i mitt fall p-piller.

När är sexet bäst? När man har det bara för att det är skönt eller när man har det för att skapa ett liv? Det måste jag fundera lite mer på innan jag svarar. Nytt inlägg om ämnet kommer vid ett senare tillfälle.

Svar

Det finns så många människor som har svårt att bli med barn. Jag läser lite på alla bloggar och ser vilket helvete folk går igenom. Det är så att man nästan inte kan ta in allt. Varför får inte alla människor bli med barn när de själva vill?

OM det skulle vara vikten som ställer till det för mig så skäms jag nästan över att jag klagar. Det är ju i så fall självförvållat. Men jag kan inte sluta tro att det kanske beror på något annat. Jag kan inte rå för att jag tycker att det är orättvist ändå.

Förlåt alla ni som genomgår alla tusen behandlingar utan resultat! Jag förstår att ni har det värre.

Jag önskar bara att jag kunde få ett svar: "Det är inget fel alls på dig/er, gå bara ner i vikt så löser det sig" eller "Även om du kämpar med vikten vareviga dag tills du fyller 31 så kommer det inte hände, du/ni är inte fertila".

Ifall det vore det sistnämnda kunde vi ta tag i en eventuell adoption då det är enorma vänteköer till att adoptera. Även om det vore ett slag under bältet skulle vi veta vad vi har att handskas med och vad vi måste bearbeta.

Är livet enklare när man vet? Jag är osäker men jag vill ändå ha svar...

Känslig

Just nu, just idag är jag så känslig. Jag bara gråter över minsta lilla. Varför är man så? Är det hormonerna som ställer till det? Jag bara gråter och gråter. Får ont i huvudet av allt gråtande.

Önskar jag kunde strunta i alla små och stora saker som får mig att känna så här men det går inte. Funderade ett tag på att pallra mig till gymmet men de lär ju tro att jag har knarkat med mina blodsprängda ögon.

Idag ledsen, Imorgon glad? Det tror jag absolut!

Viktnedgång

Nu har jag bestämt mig!

Det blir viktväktarna. Jag ska på min första invägning ikväll. Jag har senaste veckan lyckats gå ner 1,5 kilo på egen hand och hoppas att viktväktarna nu ska hjälpa mig med resterande 28,5. Alltså kommer jag varje onsdag stå framför den fruktade vågen och känna pulsen slå. Mest av förväntan, inte nervositet. Nu äntligen! Nu ska jag inte tycka synd om mig själv och tröstäta var och varannan kväll. Nu ska jag ta tag i min kropp och få den fruktbar! :)

Lycka!

Jag funderar mycket över livet i dessa tider. Vad är egentligen lycka? Behöver jag vara olycklig för att jag inte har det jag mest av allt önskar mig, ett barn?

Jag känner mig stund tals olycklig men samtidigt har jag så mycket att vara lycklig över.

Framförallt har jag en sambo som jag älskar. En sambo som älskar mig. En sambo som jag VILL ha barn med.

Jag har även ett jobb jag trivs med. Kollegor som jag aldrig skulle vilja byta ut. Hyggliga arbetstider. Även om jag är här idag, sex på morgonen :)

Jag kommer även få ett barn. Spontant, konstgjort eller genom adoption. Frågan är bara när. Jag får helt enkelt säga åt mig själv att inte ha så förbannat bråttom. Stressa ner kära du! Your time will come!

Orättvist....

Ibland känns det bara orättvist. Ibland känns det bara logiskt.

Det är så svårt att förklara...

Idag känner jag mig sur. Varför kan inte jag få bli Mamma? Ja okej, jag väger för mycket men jag är inte fet. Jag har alltid tränat. Jag har inte den klassiska "äppelformen" på min mage och jag rör mig massor. Jag är aktiv, positiv och jag skulle bli en alldeles underbar Mamma. Varför får inte jag bli gravid? Varför får feta, sura, hemmahängande, arbetslösa utan motivation att någonsin arbeta i hela sitt liv, idiotiska människor bli med barn? Jag kommer aldrig få barn!

Igår kände jag mig glad. Jag förstod. Vissa måste prövas. Vissa måste kämpa. Just nu är det jag. Jag kommer vinna! På köpet får jag gå ner i vikt och ha en hälsosam graviditet. Jag kommer få ett friskt barn!

Lycklig

Det hjälper att blogga!

Jag mår mycket bättre och känner för tillfället en stark tro på framtiden. :)

Känner att jag skulle piffa min sida lite så att den också blir lite gladare, men förstår inte hur man gör. Kan verkligen ingenting om sådant. Hjälp någon?

Ägglossning

Nu är det dags igen. Ngn gång inom 48 timmar kommer jag att ha ägglossning. Min ägglossning är väldigt regelbunden. Det känns skönt att jag har ägglossning. Det är ju en av anledningarna till varför överviktiga kvinnor har svårt att bli gravida. För att de inte har ägglossning. Men det har jag!

Varje månad är det samma visa... Ägglossningen kommer, sexet är underbart och förhoppningarna skjuter i höjden. Sen kommer den där känslan innan mens. Ömma tuttar, ont i svanken... Ja, allt som gör att man tror att man är gravid. Men nehej! Där kom mensen. Varför deppa? Jag borde ju vara rustad för detta, men jag kan inte låta bli att hoppas.

En annan anledning att överviktiga har svårt att bli gravida är för att de enklare får tidigt missfall. Det har jag fått en gång på 2 år. Inte mer. Jag lovar er, jag håller koll. Min mens är exakt regelbunden. Precis på datum och stickor ger aldrig av sig ett plus innan mens. Kan det ändå vara tidigt missfall?

Är det då dumt av mig att tro att en viktnedgång kanske inte hjälper? Min ägglossning funkar och jag mår bra. Riktigt bra. Är aktiv, äter hälsosamt och mår bra. Skräcken vore ju att viktnedgång inte fungerar. Det vore ju det enklaste om det var det det hängde på.

Bebislycka!

Idag fick jag reda på att min vän är med barn! Första bebisen :)

Hela två månader tog det för dem att bli gravida. Det känns underbart att jag är äkta glad för deras skull. Tänk om alla fick lov att vänta flera år på det där önskade plusset, hur deprimerad skulle inte världen vara då?

Älskade, älskade du! Ni är lyckligt lottade och jag önskar verkligen att allt går vägen för er. Bebisar luktar ju så gott! :)

Tack alla ni som delar med er.

Det här med att blogga kan lätt bli beroendeframkallande. Tur att jag har ett jobb som tillåter korta pauser framför datorn.

Det är skönt att sitta framför skärmen och drömma sig bort, dela med sig och inse att jag inte är ensam med mitt problem. Tack alla andra som delar med sig i sina bloggar. Att ni är så öppna med er barnlöshet hjälper mig otroligt mycket och jag känner mig stärkt.

Idag kommer promenaden till tunnelbanan kännas så mycket enklare tack vare er. Kanske ska jag hem och ta hand om min sambo och bara njuta?

Hur styr jag min tanke?

När man väl har börjat tänka på det finns det överallt.

Så fort vi bestämde oss för att bli med barn så såg man de överallt. De härliga putiga magarna, de lyckliga föräldrarna, barnvagnarna och de skrattande familjerna.

När man nu funderar över problemen med att bli med barn så ser man det överallt. I privatlivet, i filmer, på tv, i tidningar, på internet, på jobbet... Ja, överallt! Helt plötsligt känns det som om alla har svårt att bli med barn (förutom alla man känner så klart). Det pratas adoption, provrörsbefrukting och problemen det medför i samlivet.

Det måste ju vara hjärnan som registrerar det man bearbetar helt enkelt. Hur kan man lura hjärnan? Hur kan jag sluta tänka på det här hela tiden? Hur flyr jag? Hur ska jag kunna vara lika lycklig som innan den här karusellen startade?

Prata öppet om ofrivillig barnlöshet?

Nu när snart två år har gått så frågar jag mig själv varför jag inte har berättat ngt om vår kamp för våra närstående. Jag skulle behöva prata med min bästa vän om detta nu. Jag skulle önska att alla inte frågade hela tiden om det inte är vår tur snart. Om det inte är dags att skaffa smått.

Men nu sitter vi här ensamma. Vi har ljugit alla rakt upp i ansiktet i två års tid. Vi har skyllt på det ena efter det andra. Vi ska vänta därför att...

Hur berättar man utan att folk ska tycka så j--vla synd om en?

Dags att ta tag i saken

Dags att ta tag i saken

I juni 2008 slutade jag med mina p-piller. Jag och min sambo tänkte att blir det så blir det.

Ett år och ett tidigt missfall senare kändes det inte riktigt lika okomplicerat. Det blev mer regelbundna samlag. Allt från varannan dag till var tredje dag. Inte heller det gav resultat. Dags att börja med ägglossningsstickor. Nu blev det verkligen till att ligga på bestämda dagar. Kändes dock bättre än väntat och förhoppningarna sköt iväg igen. Men inte heller dessa månader gav resultat.

Under hela denna process har vi båda mått dåligt vilket har bidragit till en stor viktuppgång. Varje månad när det röda sörjan gör sig påmind bryter jag ihop. Motivationen till allt liksom försvinner.

Just nu, just idag gjorde vi det. Vi ringde till den kvinna som arbetar med fertilitet i kommunen. Kanske kunde vi kolla upp om apparaten fungerade? Men svaret var så klar NEJ! Jag måste först gå ner 30 kilo i vikt. 30 kilo! Självklart förstår jag men ändå, det gör man inte på en pisskvart. Jag hade nog inbillat mig att man hade rätt att kolla upp spermier, ägg och allt annat trots övervikt för att sen vara tvungen att gå ner inför eventuella behandlingar.

Hur går jag ner 30 kilo snabbt som attans? Tiden rinner iväg. Lusten är som bortblåst och här ligger jag ihopkrypen i soffan och känner mig hjälplös. Självklart ger jag inte upp. Självklart ska jag ta tag i min kropp. Viktväktarna nästa! Men ändå, jag vill ju veta att allt fungerar som det ska för då har jag något att arbeta för.