För en vecka sedan var min mens försenad. Trots att jag inte skulle ha något större hopp denna månad så gjorde jag ett gravtest. Det visade att jag var gravid. Jag vågade inte vara glad, men ändå är det människans natur att känna glädje i denna stund. På bara några dagar hade jag hunnit inreda gästrummet till en barnkammare och jag hade hunnit tänka på alla vänner som har bebisar nu vars kläder och saker jag kunde ärva. Jag hann även tänka hur perfekt det var med jobbet. Mitt jobb är mycket enklare på våren och sommaren och jag såg framför mig hur jag skulle kunna jobba ända in i juli för att sedan ta semester innan det var dags. Allt var som en dröm. En dröm som jag intalade mig själv skulle kunna ta slut när som helst. Varje gång jag gick på toaletten letade jag spår efter blod på pappret.
I fredags berättade min bästa vän om sin graviditet och jag såg det som om ödet hade sett till att jag hade fått vänta så länge på en graviditet. Av någon anledning var det väl meningen att vi skulle ha barn samtidigt. Två höggravida kossor i sommarhettan. Två utvalda som kunde leka barnvagnsmaffia på stan. Två bästa vänner som kunde hitta stöd i varandra.
Men ödet ville annorlunda. Ödet ville inte riktigt gå min väg. Ödet ville inte behålla detta lilla sesamfrö till barn. Tidigt missfall i vecka 5. Det gör ont även om det är vanligt. Det smärtar trots att jag hade väntat mig detta. Det känns tungt fast det är så tidigt in i en graviditet. Vanliga tjejer skulle väl bara se det som om mensen var en vecka sen eller så, men för mig var det början på något nytt.
Kvinnan på kvinnohälsan där vi får hjälp med våra tester sa att jag åtminstone inte var infertil. Men det trodde jag inte heller. Jag fick ju tidigt missfall på exakt samma sätt för 2,5 år sedan. Efter det har jag inte ens blivit befruktad. Ska jag vara glad för det? Att jag en gång vartannat år får bli befruktad men inte kan fullfölja en graviditet? Kanske ska jag det. Det finns fortfarande hopp.
Ödet ville nog blanda in min mor i allt det här. Det är vad jag tror. Min Mamma och jag skulle ha en hel dag för oss själva i söndags men 2 minuter innan hennes och farsgubbens ankomst kom de där förjävliga stänken. Allt slutade såklart med att Mamma fick trösta. Så nu vet hon allt. Nu kan hon finnas där om jag behöver. Det var det ödet ville.
Jag får glädjas över att ett blivande älsklingsbarn fortfarande växer och gror i min väns livmoder. Det blev inte två busfrön till sensommaren, men det kommer fortfarande en liten goding som säkert kommer behöva mig massor h-n också. Jag tror redan att det är en hon :)
