Livet på Paus

Jag har funderat mycket på mitt liv den senaste tiden. Jag kan inte riktigt komma ifrån känslan att livet står på paus och att ingen riktigt vet när det är dags att trycka på playknappen igen. Det är absolut inte så att jag inte lever, jobbar och har fullt upp utan det är mer känslan av att filmen inte kommer någonstans. Det händer ingenting nytt.

Jag kan tänka mig att fler i min situation känner likadant. Vad händer nu? Kommer vi komma framåt?

Jag har så mycket jag vill med mitt liv. Jag valde den här vägen men undrar hur länge jag ska fortsätta längs den. De stigarna jag valde bort när jag bestämde mig för att försöka bli med barn kan ibland kännas lockande men om jag går dit så känns det som om jag ger upp. Tyvärr utesluter de även varandra så jag kan inte gå tillbaka, inte nu. Jag vill ju det här!

Det känns alltid värre...

... när det är vinterhalvår.

Befrielse

Jag har ju under hela den här tiden grubblat mycket över om jag ska berätta om min ofrivilliga barnlöshet för folk eller inte. Det började med min allra bästa vän. Efter det tog det ett tag men nu har det bara rullat på. Många av mina vänner vet om vår situation och det känns befriande. Vi får mycket mer sällan frågor som: "Är det inte er tur snart?" eller "När ska ni skaffa barn?". Det finns fortfarande personer i min närhet som jag vill ska veta. Exempelvis alla i min familj (just nu vet bara bror), mina kollegor och några fler vänner. Men det kommer när läget är rätt.

Egentligen tror jag att min familj vet redan. De känner mig bättre än jag vill erkänna. Men jag vill ändå att de ska få höra det från mig. På något sätt känns det svårast med dem. Läget dyker aldrig upp eftersom ämnet inte tas upp. Jag tror det är så eftersom de inte vill snoka i något de redan misstänker existerar.

Jag kan åtminstone berätta att det för mig har varit rätt beslut att berätta för de som står mig nära. Jag känner förståelse och stöd. Det är även enklare att dela vardagen tillsammans när man inte bär på en tung hemlighet.

Hjälp på väg

Eftersom kvinnan som har hand om infertilitetsgrejer i kommunen ville ge oss en morot att kämpa vidare med viktnedgången så ska vi få göra första steget i en utredning. Spermaprov och hormonprov. Det känns skönt att få ta ett steg mot allt det där läskiga. Dock vill jag så gärna göra ett ultraljud av min livmoder då jag tror att den inte är allt för sammarbetsvillig. Menmen, något är bättre än inget.

Viktnedgången...

Om det fortfarande är någon som följer min dåligt uppdaterade blogg så kan jag meddela att jag nu har gått ner lite mer än 12 kilo i vikt. Det innebär att jag har 18 kilo kvar tills vi kan få hjälp med behandlingar.

Jag funderar dock på att betala pengar för att få en utredning på någon privat klinik. Behandlingarna kan vänta med jag kan inte vänta på att få besked på om jag fungerar normalt. Har ju en fixidé att det är min livmoder som inte vill vara med i matchen. Någon som har något tips på en bra klinik? Vi har haft kontakt med några i Stockholm. Hur lång tid tar en utredning? Görs allt under ett besök? Hur fungerar det?

Hopp

Jag har inte varit inne på bloggen på jättelänge. Samtidigt som jag får mycket hjälp av att skriva och massor av stöd av att läsa andras bloggar, så blir jag nerstämd. Jag vill inte tänka så mycket på det här mer. Jag försöker glömma och riktar in mig mer på allt annat, som att festa, resa, umgås med vänner och leva som vilken 20-åring som helst. Problemet är att jag är 30 år och längtar efter en egen familj.

Idag tog jag mig tiden. Jag gick in och läste på andras bloggar. Av de 3 bloggar jag följer så var två av skribenterna gravida. Hur kan det inte ge mig hopp? Nu behöver jag bara få upp lusten igen så kanske det är min tur nästa gång. Har ju väntat i 2 år och 4 månader nu...

tid att känna

Nu har jag semester. Nu har jag tid att känna. Det jag under några månader har lyckats tränga undan (vet inte om det är med flit) har lyckats komma tillbaka. Den STORA längtan efter barn. Igår kom mensen på besök och jag var på dåligt humör hela dagen. Trodde det berodde på PMS och andra saker men det visade sig i slutändan att allt suger utan barn.

När jag blir arg/ledsen så spyr jag galla över allt och tillslut kom det tillbaka. Oron, ilskan och förtvivlan. VARFÖR KAN JAG INTE BLI MED BARN!? Varför händer ingenting. Jag går ner i vikt, jag slappnar av och tänker inte på det, men ändå, NADA. Jag kommer bli barnlös.

Det är inte samma sak utan barn. Det är inte lika kul med kolmården, skara sommarland...osv... Jag vill göra det med mina barn nu. Jag vill ha en familj med min sambo. Jag vill ha hela paketet.