babyboom

Jag är verkligen i den åldern då ALLA blir med barn. Kan inte ens vara inne på facebook en sekund utan att bli påmind om detta faktum.

Planer

Eftersom planerna att bli på smällen inte verkar gå som jag vill så känner jag ett stort behov av att ha andra planer.

Just nu planerar jag inför resor. Vissa av dem kommer att bli av, frågan är bara när. Men jag försöker intala mig själv att det är en bra idé att resa. Detta är ju inte lika lätt för småbarnsföräldrar och även om man reser med sina barn så blir det inte samma sak. Alltså drömmer jag nu om resor till icke barnvänliga storstäder. Jag vill insupa pulsen i New York, jag vill festa loss på Miami Beach och jag kommer att njuta av storstaden Madrid. Det är det enda som är bestämt. Jag ska till Madrid i vår. Är jag inte gravid då ska jag njuta av allt jag inte kan njuta av om jag är gravid, där ibland långa nätter ute på stan...

Jag har även börjat sova längre på helgerna. Det kan man inte som småbarnsförälder, och eftersom jag inte har barn så ska jag FAN unna mig att sova.

Kalla mig gärna trotsig men jag måste försöka hitta något positivt med min situation.

Adoption

Jag har börjat läsa på en hel del om adoption för tillfället. Men vad betyder egentligen lägst upp till 3 år. Eller lägst högst 3år. Det är knasiga formuleringar tycker jag. Någon som vet vad det innebär?

Saknaden är stark

Livet känns orättvist.

Jag har genom hela mitt liv genomgått de mest hemska prövningar. Ibland när jag berättar för folk om allt jag har genomgått så blir de chockade över att jag är så "normal". Jag har alltid klarat mig igenom dem. Jag har kämpat och jag har vägrat vara ett offer.

Idag undrar jag varför även detta ska vara en prövning. Varför kan jag inte få ett barn? Är det meningen att jag förr eller senare ska bryta ihop?

Nu en prövning som inte är lika påträngande hemsk som många andra jag genomgått men ack så långdragen och jobbig. Jag går med huvudet högt för jag vågar inte sänka det. Allt kan snart spåra ut. Snart orkar jag inte mer! Jag har en sorg i min kropp och en saknad så stark. Snälla, ge mig ett barn!

inga simmande spermier

Ett spermatest utan simmande spermier kan fortfarande vara ett okej resultat av ett test, eller?

Jag blir galen på allt sånt här!!!

Sambons test var färdignalyserat och hon sa att det såg bra ut men att inga spermier simmade. Men det var ju lugnt eftersom de tydligen simmade ibland eftersom jag blivit gravid. Detta kanske är vanligt, vad vet jag. Någon som vet? (Har inte hunnit googla ännu)

Vill bara lägga mig ner och vakna upp ur denna mardröm. Vill inte låta detta stjäla all min energi men just nu bara gråter jag så fort jag är hemma. Känns som om energin är på väg att ta slut, Blä för det!

Ödet?

För en vecka sedan var min mens försenad. Trots att jag inte skulle ha något större hopp denna månad så gjorde jag ett gravtest. Det visade att jag var gravid. Jag vågade inte vara glad, men ändå är det människans natur att känna glädje i denna stund. På bara några dagar hade jag hunnit inreda gästrummet till en barnkammare och jag hade hunnit tänka på alla vänner som har bebisar nu vars kläder och saker jag kunde ärva. Jag hann även tänka hur perfekt det var med jobbet. Mitt jobb är mycket enklare på våren och sommaren och jag såg framför mig hur jag skulle kunna jobba ända in i juli för att sedan ta semester innan det var dags. Allt var som en dröm. En dröm som jag intalade mig själv skulle kunna ta slut när som helst. Varje gång jag gick på toaletten letade jag spår efter blod på pappret.

I fredags berättade min bästa vän om sin graviditet och jag såg det som om ödet hade sett till att jag hade fått vänta så länge på en graviditet. Av någon anledning var det väl meningen att vi skulle ha barn samtidigt. Två höggravida kossor i sommarhettan. Två utvalda som kunde leka barnvagnsmaffia på stan. Två bästa vänner som kunde hitta stöd i varandra.

Men ödet ville annorlunda. Ödet ville inte riktigt gå min väg. Ödet ville inte behålla detta lilla sesamfrö till barn. Tidigt missfall i vecka 5. Det gör ont även om det är vanligt. Det smärtar trots att jag hade väntat mig detta. Det känns tungt fast det är så tidigt in i en graviditet. Vanliga tjejer skulle väl bara se det som om mensen var en vecka sen eller så, men för mig var det början på något nytt.

Kvinnan på kvinnohälsan där vi får hjälp med våra tester sa att jag åtminstone inte var infertil. Men det trodde jag inte heller. Jag fick ju tidigt missfall på exakt samma sätt för 2,5 år sedan. Efter det har jag inte ens blivit befruktad. Ska jag vara glad för det? Att jag en gång vartannat år får bli befruktad men inte kan fullfölja en graviditet? Kanske ska jag det. Det finns fortfarande hopp.

Ödet ville nog blanda in min mor i allt det här. Det är vad jag tror. Min Mamma och jag skulle ha en hel dag för oss själva i söndags men 2 minuter innan hennes och farsgubbens ankomst kom de där förjävliga stänken. Allt slutade såklart med att Mamma fick trösta. Så nu vet hon allt. Nu kan hon finnas där om jag behöver. Det var det ödet ville.

Jag får glädjas över att ett blivande älsklingsbarn fortfarande växer och gror i min väns livmoder. Det blev inte två busfrön till sensommaren, men det kommer fortfarande en liten goding som säkert kommer behöva mig massor h-n också. Jag tror redan att det är en hon :)

Bebislycka!

Fick igår reda på att min allra bästa vän har blivit gravid. Det känns skönt att kunna känna glädje över detta besked. Jag tror att hon kan ha varit orolig över min reaktion. Det kom som en chock kan jag lugnt säga men jag känner mig väldigt glad för hennes skull. Till sensommaren föds ytterligare ett liv till denna värld.

Jag vet att min vän har varit orolig över sina chanser att bli gravid. Våra desperata försök har ju heller inte lugnat henne. Jag kan berätta att det krävdes ett sprut :) Tänk hur otroligt olika det kan vara. Det är väl även det som är så fantastiskt med livet. Man vet aldrig hur det ska bli.

Jag försöker tänka att allt har en mening. Att det där ödet har en plan. Jag börjar sakta men säkert förstå ödet tror jag. En analys av det kommer vid ett senare tillfälle.