- 20 kilo

20 kilo minus och då önskar jag nya kläder.

http://www.tlcsverige.se/minmansbrollop/?b

Så mycket känslor

En underbar lördag med strålande sol. Det är ljusare ute och då ska man väl må bra? Varför sitter jag då i soffan med en klump i halsen och tårfyllda ögon? Varför kan jag inte vara lycklig?

Jag är så känslig då våren kommer. Jag undrar varför livet ser likadant ut som för ett år sen. Varför blev det inte annorlunda? På våren ska man vara lycklig men just idag är jag inte lycklig.

Jag har mens-jävel och har precis kommit på att älsklingen är bortrest under nästa ägglossning. Jag vet inte ens om det är därför jag är ledsen, men ledsen är jag.

För bara någon månad sen drömde jag om bröllop. Nu drömmer jag inte om någonting alls. Jag vill bara att någon ska städa hemmet åt mig och att jag kan få gömma mig för verkligheten en sekund. Jag vill inte vara med idag, jag vill inte att tiden ska gå, jag vill bara få en förändring. Jag vill vara nöjd och lycklig.

babyboom

Jag är verkligen i den åldern då ALLA blir med barn. Kan inte ens vara inne på facebook en sekund utan att bli påmind om detta faktum.

Planer

Eftersom planerna att bli på smällen inte verkar gå som jag vill så känner jag ett stort behov av att ha andra planer.

Just nu planerar jag inför resor. Vissa av dem kommer att bli av, frågan är bara när. Men jag försöker intala mig själv att det är en bra idé att resa. Detta är ju inte lika lätt för småbarnsföräldrar och även om man reser med sina barn så blir det inte samma sak. Alltså drömmer jag nu om resor till icke barnvänliga storstäder. Jag vill insupa pulsen i New York, jag vill festa loss på Miami Beach och jag kommer att njuta av storstaden Madrid. Det är det enda som är bestämt. Jag ska till Madrid i vår. Är jag inte gravid då ska jag njuta av allt jag inte kan njuta av om jag är gravid, där ibland långa nätter ute på stan...

Jag har även börjat sova längre på helgerna. Det kan man inte som småbarnsförälder, och eftersom jag inte har barn så ska jag FAN unna mig att sova.

Kalla mig gärna trotsig men jag måste försöka hitta något positivt med min situation.

Adoption

Jag har börjat läsa på en hel del om adoption för tillfället. Men vad betyder egentligen lägst upp till 3 år. Eller lägst högst 3år. Det är knasiga formuleringar tycker jag. Någon som vet vad det innebär?

Saknaden är stark

Livet känns orättvist.

Jag har genom hela mitt liv genomgått de mest hemska prövningar. Ibland när jag berättar för folk om allt jag har genomgått så blir de chockade över att jag är så "normal". Jag har alltid klarat mig igenom dem. Jag har kämpat och jag har vägrat vara ett offer.

Idag undrar jag varför även detta ska vara en prövning. Varför kan jag inte få ett barn? Är det meningen att jag förr eller senare ska bryta ihop?

Nu en prövning som inte är lika påträngande hemsk som många andra jag genomgått men ack så långdragen och jobbig. Jag går med huvudet högt för jag vågar inte sänka det. Allt kan snart spåra ut. Snart orkar jag inte mer! Jag har en sorg i min kropp och en saknad så stark. Snälla, ge mig ett barn!

inga simmande spermier

Ett spermatest utan simmande spermier kan fortfarande vara ett okej resultat av ett test, eller?

Jag blir galen på allt sånt här!!!

Sambons test var färdignalyserat och hon sa att det såg bra ut men att inga spermier simmade. Men det var ju lugnt eftersom de tydligen simmade ibland eftersom jag blivit gravid. Detta kanske är vanligt, vad vet jag. Någon som vet? (Har inte hunnit googla ännu)

Vill bara lägga mig ner och vakna upp ur denna mardröm. Vill inte låta detta stjäla all min energi men just nu bara gråter jag så fort jag är hemma. Känns som om energin är på väg att ta slut, Blä för det!

Ödet?

För en vecka sedan var min mens försenad. Trots att jag inte skulle ha något större hopp denna månad så gjorde jag ett gravtest. Det visade att jag var gravid. Jag vågade inte vara glad, men ändå är det människans natur att känna glädje i denna stund. På bara några dagar hade jag hunnit inreda gästrummet till en barnkammare och jag hade hunnit tänka på alla vänner som har bebisar nu vars kläder och saker jag kunde ärva. Jag hann även tänka hur perfekt det var med jobbet. Mitt jobb är mycket enklare på våren och sommaren och jag såg framför mig hur jag skulle kunna jobba ända in i juli för att sedan ta semester innan det var dags. Allt var som en dröm. En dröm som jag intalade mig själv skulle kunna ta slut när som helst. Varje gång jag gick på toaletten letade jag spår efter blod på pappret.

I fredags berättade min bästa vän om sin graviditet och jag såg det som om ödet hade sett till att jag hade fått vänta så länge på en graviditet. Av någon anledning var det väl meningen att vi skulle ha barn samtidigt. Två höggravida kossor i sommarhettan. Två utvalda som kunde leka barnvagnsmaffia på stan. Två bästa vänner som kunde hitta stöd i varandra.

Men ödet ville annorlunda. Ödet ville inte riktigt gå min väg. Ödet ville inte behålla detta lilla sesamfrö till barn. Tidigt missfall i vecka 5. Det gör ont även om det är vanligt. Det smärtar trots att jag hade väntat mig detta. Det känns tungt fast det är så tidigt in i en graviditet. Vanliga tjejer skulle väl bara se det som om mensen var en vecka sen eller så, men för mig var det början på något nytt.

Kvinnan på kvinnohälsan där vi får hjälp med våra tester sa att jag åtminstone inte var infertil. Men det trodde jag inte heller. Jag fick ju tidigt missfall på exakt samma sätt för 2,5 år sedan. Efter det har jag inte ens blivit befruktad. Ska jag vara glad för det? Att jag en gång vartannat år får bli befruktad men inte kan fullfölja en graviditet? Kanske ska jag det. Det finns fortfarande hopp.

Ödet ville nog blanda in min mor i allt det här. Det är vad jag tror. Min Mamma och jag skulle ha en hel dag för oss själva i söndags men 2 minuter innan hennes och farsgubbens ankomst kom de där förjävliga stänken. Allt slutade såklart med att Mamma fick trösta. Så nu vet hon allt. Nu kan hon finnas där om jag behöver. Det var det ödet ville.

Jag får glädjas över att ett blivande älsklingsbarn fortfarande växer och gror i min väns livmoder. Det blev inte två busfrön till sensommaren, men det kommer fortfarande en liten goding som säkert kommer behöva mig massor h-n också. Jag tror redan att det är en hon :)

Bebislycka!

Fick igår reda på att min allra bästa vän har blivit gravid. Det känns skönt att kunna känna glädje över detta besked. Jag tror att hon kan ha varit orolig över min reaktion. Det kom som en chock kan jag lugnt säga men jag känner mig väldigt glad för hennes skull. Till sensommaren föds ytterligare ett liv till denna värld.

Jag vet att min vän har varit orolig över sina chanser att bli gravid. Våra desperata försök har ju heller inte lugnat henne. Jag kan berätta att det krävdes ett sprut :) Tänk hur otroligt olika det kan vara. Det är väl även det som är så fantastiskt med livet. Man vet aldrig hur det ska bli.

Jag försöker tänka att allt har en mening. Att det där ödet har en plan. Jag börjar sakta men säkert förstå ödet tror jag. En analys av det kommer vid ett senare tillfälle.

Uppgiven

Just nu börjar jag ge upp hoppet på riktigt. Det har gått två och ett halvt år och ingen graviditet i sikte. Just nu inväntar jag mens och denna gång har jag lovat mig själv att inte bli hoppfull de sista dagarna innan. Den kommer ramla in som ett brev på posten nu på tisdag eller eventuellt onsdag eller torsdag. Alla tecken finns där och ändå lyckas jag alltid hoppas att menssymptomen egentligen är gravidsymptom. Men denna gång tänker jag inte lura mig själv, jag blir för besviken.

Dessutom blir jag hela tiden påmind om allt i varenda j-vla film jag ser på. Alltid handlar det om oönskad barnlöshet, adoption....osv... Give me a break! Jag kollar inte på "Farsan" för att tänka på det här, men så blev det och då slutar det med att jag bloggar.

Jag ber om ursäkt kära bloggvänner men jag behöver bara få spy ur mig allt just idag. Imrogon känns det säkert bättre.

Ibland...

... känns det som om varenda människa på denna jord blir gravida utom just jag...

Livet på Paus

Jag har funderat mycket på mitt liv den senaste tiden. Jag kan inte riktigt komma ifrån känslan att livet står på paus och att ingen riktigt vet när det är dags att trycka på playknappen igen. Det är absolut inte så att jag inte lever, jobbar och har fullt upp utan det är mer känslan av att filmen inte kommer någonstans. Det händer ingenting nytt.

Jag kan tänka mig att fler i min situation känner likadant. Vad händer nu? Kommer vi komma framåt?

Jag har så mycket jag vill med mitt liv. Jag valde den här vägen men undrar hur länge jag ska fortsätta längs den. De stigarna jag valde bort när jag bestämde mig för att försöka bli med barn kan ibland kännas lockande men om jag går dit så känns det som om jag ger upp. Tyvärr utesluter de även varandra så jag kan inte gå tillbaka, inte nu. Jag vill ju det här!

Det känns alltid värre...

... när det är vinterhalvår.

Befrielse

Jag har ju under hela den här tiden grubblat mycket över om jag ska berätta om min ofrivilliga barnlöshet för folk eller inte. Det började med min allra bästa vän. Efter det tog det ett tag men nu har det bara rullat på. Många av mina vänner vet om vår situation och det känns befriande. Vi får mycket mer sällan frågor som: "Är det inte er tur snart?" eller "När ska ni skaffa barn?". Det finns fortfarande personer i min närhet som jag vill ska veta. Exempelvis alla i min familj (just nu vet bara bror), mina kollegor och några fler vänner. Men det kommer när läget är rätt.

Egentligen tror jag att min familj vet redan. De känner mig bättre än jag vill erkänna. Men jag vill ändå att de ska få höra det från mig. På något sätt känns det svårast med dem. Läget dyker aldrig upp eftersom ämnet inte tas upp. Jag tror det är så eftersom de inte vill snoka i något de redan misstänker existerar.

Jag kan åtminstone berätta att det för mig har varit rätt beslut att berätta för de som står mig nära. Jag känner förståelse och stöd. Det är även enklare att dela vardagen tillsammans när man inte bär på en tung hemlighet.

Hjälp på väg

Eftersom kvinnan som har hand om infertilitetsgrejer i kommunen ville ge oss en morot att kämpa vidare med viktnedgången så ska vi få göra första steget i en utredning. Spermaprov och hormonprov. Det känns skönt att få ta ett steg mot allt det där läskiga. Dock vill jag så gärna göra ett ultraljud av min livmoder då jag tror att den inte är allt för sammarbetsvillig. Menmen, något är bättre än inget.

Viktnedgången...

Om det fortfarande är någon som följer min dåligt uppdaterade blogg så kan jag meddela att jag nu har gått ner lite mer än 12 kilo i vikt. Det innebär att jag har 18 kilo kvar tills vi kan få hjälp med behandlingar.

Jag funderar dock på att betala pengar för att få en utredning på någon privat klinik. Behandlingarna kan vänta med jag kan inte vänta på att få besked på om jag fungerar normalt. Har ju en fixidé att det är min livmoder som inte vill vara med i matchen. Någon som har något tips på en bra klinik? Vi har haft kontakt med några i Stockholm. Hur lång tid tar en utredning? Görs allt under ett besök? Hur fungerar det?

Hopp

Jag har inte varit inne på bloggen på jättelänge. Samtidigt som jag får mycket hjälp av att skriva och massor av stöd av att läsa andras bloggar, så blir jag nerstämd. Jag vill inte tänka så mycket på det här mer. Jag försöker glömma och riktar in mig mer på allt annat, som att festa, resa, umgås med vänner och leva som vilken 20-åring som helst. Problemet är att jag är 30 år och längtar efter en egen familj.

Idag tog jag mig tiden. Jag gick in och läste på andras bloggar. Av de 3 bloggar jag följer så var två av skribenterna gravida. Hur kan det inte ge mig hopp? Nu behöver jag bara få upp lusten igen så kanske det är min tur nästa gång. Har ju väntat i 2 år och 4 månader nu...

tid att känna

Nu har jag semester. Nu har jag tid att känna. Det jag under några månader har lyckats tränga undan (vet inte om det är med flit) har lyckats komma tillbaka. Den STORA längtan efter barn. Igår kom mensen på besök och jag var på dåligt humör hela dagen. Trodde det berodde på PMS och andra saker men det visade sig i slutändan att allt suger utan barn.

När jag blir arg/ledsen så spyr jag galla över allt och tillslut kom det tillbaka. Oron, ilskan och förtvivlan. VARFÖR KAN JAG INTE BLI MED BARN!? Varför händer ingenting. Jag går ner i vikt, jag slappnar av och tänker inte på det, men ändå, NADA. Jag kommer bli barnlös.

Det är inte samma sak utan barn. Det är inte lika kul med kolmården, skara sommarland...osv... Jag vill göra det med mina barn nu. Jag vill ha en familj med min sambo. Jag vill ha hela paketet.

Aj

Idag när jag var på jakt efter en doppresent var jag inne i en liten fin butik som sålde barn och bebissaker. Det snörpte till i magen och jag ville bara stå där inne i butiken och gråta. Idag kom det över mig igen :(

oro...

Jag är orolig!

Jag var inställd på att jag skulle bli Mamma för ett år sen. Jag skulle vara Mamma nu. Fast jag har försökt att inte planera kring det så finns det där ändå. Vårt liv skulle se så annorlunda ut. Vi skulle ha en familj.

Jag är en otrolig känslomänniska som i mångt och mycket är otroligt skeptisk. Det tog lång tid för mig att inse att jag ville bli Mamma, och när jag väl bestämt mig kunde jag knappt vänta en sekund till. Nu är jag skeptisk igen. Vilka är vi utan ett barn? Vad vill jag göra med mitt liv då? Jag bara tänker, grubblar och analyserar hela mig. Jag orkar inge mer! Det oroar mig...